Framsteg och hundar..!

... Ja som sagt, ibland är inte energin på topp.
Som ikväll och då talar jag för både mig och små vovvar.
Filippa har sin månadslånga tjejvecka, Winni är på gång in i den och jag är bara allmänt trött.
Vi är nog inte det mest fascinerande gänget med tanke på omständigheterna.
Som matte har jag bjudit på sympati-promenader, dvs att jag vart ut med de små 4benta odågorna för att jag måste medans gensvaret från dom vart "matte för fan, måste vi verkligen, nu igen??".
Men vad gör man inte?
Kattlåda är inte nått alternativ, har jag försökt förklara.
Det hör man ju redan på namnet :)

Annars då...?
Försöker vara duktig med mitt jobb, det är för underbart... Man är bara lite grön än, men så fort det är över kommer det bara rassla till i min lilla personliga "betyda nått stege".
Nog för att demensvård och jobb inom äldreomsorgen vart fantastiskt spännande, utvecklande och insiktsfullt på så ofantligt många vis, likväl är det inom folkbildnings-sektorn!
Jag vill absolut inte säga att det ena är bättre än det andra utan kan stolt meddela att båda inriktningarna är lika fantastiska!
På så oändligt många sätt bara.
Det är såna här gånger jag älskar att leva.
Att få uppleva två vackra verkligheter i så olika världar.
Är det inte snudd på magiskt när man får se och vara med om en sådan sak?
På ett eller annat sätt vågar jag mig nästan på att lova.... Att vi vanliga dödliga haft en liknande upplevelse att härleda till!
Jobb-byte, barnafödande... osv osv.

Som sagt, livet är ett mirakel (Och det är jag säker på att mina 4benta också tycker, speciellt när dom provade på första viltspåret, första pippin... Osv!!!)
Det är till för att njutas...

Med det ska jag nu inta horisontalläge och njuta av allt underbart som mig bjuds!
Natti natti gott folk :)