Rubrikelände

... Detta verkar alltså vara mitt senaste tillskott i problem-högen.
Jag har sedan en tid tillbaka problem med rubriker!!!!
Mejl... Kort... Dagbok... Blogg... You name it.
Krasst, jag som annars besitter norrlands mest breda fantasi tror jag.
(Det är inte lätt alla gånger att hålla sig närvarande vill jag lova!)

Any how, än en gång är jag fortfarande imponerad över hur kul man kan ha på sitt jobb och hur ofantligt stolt jag är över alla mina kollegor på Medborgarskolan!
Folkbildning är ett samlingsnamn för bättre livskvalitét, bredare kunskapskälla och vidare syn än vad gårdagen erbjöd.
Man är så lyckligt lottad över det jobb man har att man näst intill borde skämmas :)

Från det ena till det andra så har jag dessutom vart dog-free ett tag nu.
Lite väl länge...
Har gått upp 5 kilo sedan byrackorna avlämnades i södra Sverige.
Hur detta gått till är jag inte medveten om.
Har mina teorier om en allt för skön soffa, för mycket egentid och för god mat satt sina spår...
Men å andra sidan håller jag med dig som läser - det låter lite väl otroligt.
Inte kan det vara så heller!

Senaste dagarna i mitt liv har gått åt till en inre resa för övrigt.
Jag har tänkt på vikten, håret, gått igenom alla mina vänner och deras betydelse (Vilket är lika underbart fantastiskt varje gång!), gett mig tid att minnas värdefulla stunder i livet osv.
Detta har genererat i - om möjligt - mer energi!
Kan man ha ohälsosamt mycket livsenergi förresten?
Känner du till detta tillstånd??
Jag sätter denna känsla i jämförelse med exakt samma fast helt tvärt om.
De där stunderna man sitter på farstukvisten, köksstolen, ligger på golvmattan och glor i taket, raderar det där en gång så avgörande mejlet... Och försöker bli klok på varför allting alltid ska vara en vågskåls-liknande energikarusell.
De gånger man ifrågasätter ens egna insatser, betydelsen av ens existens, meningen med mig i någon annan människas liv på ett eller annat sätt.
De inre dagar då enbart ett tungt, grått moln fyller det som annars är en idyllisk känsla och syn.
Det enda svaret jag hittills kommit fram till är att den abstrakta konsten är den känslomässiga förmedlingen till ett mänskligt öga som förklarar jämförelsen mellan dessa två motpoler på ett ädelt och rent sätt.
Det mest intressanta är att det som kommer till dig när ditt öga skådar detta motiv och dansar mellan härliga färgharmonier - är en ordlös sanning som är lika klar som en fullmånes himmel.
Man bara vet.

Visst är det häftigt?

Ordlös handling.
Ordlös tolkning.
Ordlös sanning.

Detta är för mig skäl nog att bekräfta det faktum att ord många gånger är överflödiga.
Med en lyhörd inställning till livet och allt som kommer där till, finner sig ovanstående helt naturligt.
Man får det på köpet.

Ja, livet är bra mycket till mirakel.
And i just love it!