Nu för stunden är jag instängd.
Är på det där humöret när man inte kommer åt sig själv.
Det är delade meningar huruvida det är bra eller dåligt.

Jag rannsakar.
Vad värdesätter jag i mitt liv, hur kommer jag åt det just nu och vad blir nästa steg efter det.
Det är tyvärr jävligt nyttigt att utsättas för denna gränd i livet lite då och då.
Besvärligt dock att ta sig tid till det!

Försöker genomsyra den där surkärringen inom mig med lite positivt tänkande.
Försöker glädja med en tanke eller 10 på min blivande man, Bruce Willis i Die Hard.
Han är lagom gammal i den filmen!
Försöker också tänka på hur mycket de två byrackorna man har betyder.
Just för stunden står dessvärre en av dom inte högt i kurs.
Att vara duktig och kompostera är ingenting att rekommendera när hundfan lärt sig få upp dörrar och är väldigt hungrig...
Kan säga att vad som hittades i köket här i Skellefteå var en bitterljuv blandning av laxbitar, kaffesump, gamla tomater och annat smarrigt! (Om man har smaklökar som en gam vill säga...)

Men som med allting annat så kan inte allt vara på topp eller underbart jämt.
Försöker komma ihåg att det är sorgen som gör djupet i glädjen...
Just nu handlar det iofs inte om sorg, men andra komponenter som gör glädjen i livet värd så mycket.

Nä, fortsätta leta efter något meningsfullt här då kanske!
Ett rent köksgolv, glädjekänslor eller varför inte en mer tillförlitlig livsvilja?!

Hundjäkel..!

Saknad

Alla har vi väl vart där?
Man tänker, känner och nästan hör en människa fast man vet att dess närvaro inte finns?
Inatt är det min tur.
Nära anhöriga gör sig troget påminda hur lite man än vill det.
Besvärligt när åren hopar sig efter sista tydliga minne.
Min drog och tröst för detta blir att fixa med håret.
(Något åtminstonde jag inte ledsnar på!!!)
Lillasyster ska ha dreads och jag har hela natten på mig, så det blev de spikade planerna.
Förhoppningsvis kan detta nöje driva iväg demonerna en liten stund till...
Jag hoppas...