2013 är här

Jag avslutade 2012 på ett härligt sätt men ur en relativt utmattad synvinkel.
Året har vart turbulent med oväntade vändningar på alla sätt jag någonsin aldrig kunnat förutspått!
Det handlar om jobb och privatliv i en bitterljuv blandning.

Årsskiftet spenderades på fjällets genuina ytor i sällskap av gott folk och en eld som värmde hela kvällen.
Det kunde inte börja bättre.

För min del var detta en taktisk semester som jag innan inte visste värdet av.
Idag vet jag.
Tyst, stilla och ingen täckning på internet eller mobiltelefon överhuvudtaget.
De man mötte var dom som svängde förbi stugan för en kopp kaffe.
Ingenting har gjorts, men ändå så mycket - hur knäppt det än mår låta.
Allt kan tack och lov inte fysiskt vidröras är min erfarenhet.

Vid denna stuga bodde en man jag tidigare vidtalat i denna blogg.
Vår Mårten.
Det är ett laddat ämne och hur man än vrider och vänder det passerar han mitt liv en och tre gånger då och då oavsett vad man tycker eller tänker om den biten.
Alla nära avlidna för den delen.
Många gånger är gladjen stor att man kan känna närvaro i sitt hjärta på så vis att man tänker på dem, njuter av deras minnen och tokiga talesätt.
Smärtsamt på ett annat, realistiskt sätt.
Men antar att det är sånt som man, hittills överlevande, i livet får dras med.
Min tröst är att man har makten att "odödliggöra" dessa fantastiska människor men berättandets konst.
Det är en jäkla mäktig hantering!

Förutom ett otroligt nyår under en näst intill stjärnklar himmel och med goda människors sällskap har avskildheten skildrat många andra delar av mitt leverne.
Naturens krafter är en del som realiserats, teknikens beroende en annan...
Men mest skräckinjagande var nog min hund som käkat en tjusig fiskekrok.
Hulling och hela härligheten satt i munnen.
Allting gick bra tack och lov men 2013 fick en start man sent kommer att glömma!

Och Mårten, du var hela tiden i mina tankar.

God fortsättning allihopa!

Osynlig beundran, ohörd kärlek

Då man har en gåva eller förbannelse att förälska sig i någon okänd i ett par sekunder och sedan är det över redan innan det börjat, så tyckte jag att denna bild stämde så bra!

Tänker här att jag många gånger är osynlig i mängden...
Att jag ser mer än vad omvärlden kanske tror.

När jag utbildade mig till massageterapeut pluggade jag i Stockholm.
Jag kunde sitta på centralen i Stockholm och bara iakta folk.
Det är så spännande.
Alla är egna, unika i sitt slag.
Gångstil, kroppsspråk, mimik, energiutstrålning.
Någon gång kastade jag ett öga på kön till kassan.
Såg någon säga någonting vänligt till kassören eller kassörskan som generat, glatt eller besvärat tackade.
Även här i Skellefteå händer det så ofta.
Min tid till eftertanke är nog större än jag förstår, men det är ett fachinerande faktum att det finns så gränslöst mycket att se omkring sig, bara man inte blundar.

Så ofta förblindas man av samhällets kaotiskt sanslösa stress.
Vi hinner inte njuta av det som finns nära, om det så handlar om att bry sig om vänner, fara och hälsa på eller spontant åka på en liten utflykt tillsammans.. Eller ta hand om oss själva, se och lära, vara egoist och njuta av den närliggande omvärlden.

Tiden sedan för eftertanke är också en fräsig bit i hela historien.
Att tillåta sig ge uttryck för de intryck dessa människor lämnat i en.
Jag tecknar, skriver, spelar saxofon t.ex.
Skapandet är enormt, inspirationen maximal och skärpan sylvass.

Tänk om främligen jag mötte på bussen som gav chaffören en fin komplimang för sitt smittande leende visste att jag såg det.
Någon uppmärksammade hela förloppet och själv smittades av värmen som chaffören sedan delade ut till var resenär genom sin utstrålning, att man själv smittades av att man blev så berörd att någon tyckte något.
Det spontana berömmets makt och sötma.
Den sociala och impulsiva bekräftelsen från någon man inte känner som uppskattar någonting med någon annan, utan krav att få någonting tillbaka.
OCH FAKTISKT SÄGER DET!

Åh vilket härligt minne.
Kärleken till den främlingens initiativ är och var maximal från min sida.
En liten vardagshjälte som inte var rädd att visa det.

Detta är en av mina småtokiga egenheter.
Att älska osett och anonymt.
Tyst och på avstånd.

Ett vardags-mirakel.

Jag såg Månen ikväll..

Jag skådar ditt sken,
Du bländar mig...

Mystiken präglar månen
Ditt sken tränker genom nattens dis
Du är fager i din tystnad
Din närvaro liknar ett sinnes paradis

Jag skådar dig och njuter
Förundrad över din magi
Att inbjuda till så mycket
Att hela världen talar trots att det bara är vi

Din närvaro förför
Snärjer och berikar
Jag ser och upplever
Månens magi predikar

Jag är utan ord helt naken
Du finns där och utmanar
Min tystnad genom dig besegrar mig
Jag gillar detta, kommer gå till fönstret imorgon igen och spanar!

**************************************************************************

Som sagt, förlorade mig i kvällens månsken.

Förundran över så mycket piskar mina sinnen till maximal skärpa.
Jag tänker på eländet i Syrien, utbildning i Halmstad, Centerns nya motion om ungdomsanställningar och löner, vänskapsband, tillgivenhet, sommarens hundträning, tobaksvanor, jobb, människor och mycket MYCKET mer!

Känns som att jag skulle kunna härja för 5 olika personer bara för att lära mig mer, utforska saker jag aldrig tidigare provat, fara till ställen jag aldrig vart, tänka i banor jag aldrig tidigare gjort...!
Nyskapande och nytänkande är nyckelord i kvällens emotionella race.
In some way i like it.

Faktum är att jag knappt kan vänta på morgondagen.
Knappt kan vänta på att se vad den nya dagen kan ge.
Andas, må bra och uppleva.
Se, höra och göra.

Är inte livet spännande så säg..??!

Mina drömmars land

Mårten.

Jag träffade dig i natt.
Kände din doft, såg dina leenden och skrattade åt din frisyr som under kepsen stack fram.
Du fick så många frågor av mig, frågor jag fick diffusa svar på.
Jag undrade flera gånger hur jag kunde sitta med dig när du inte finns.
Det är obehagligt hur hårresande verklig en dröm kan kännas och te sig.

Efter uppvaknandet imorse när jag satt på jobbets trapp funderade jag på dig.
Vad gör man med det tomrum någon lämnar efter sig tänkte jag.
En tår föll.


******


Jag saknar dig så innerligt, du skall bara veta hur det värker och hur många tårar du kostar.
Och fortfarande har jag ingen aning om vad jag ska göra med det vakum jag har.

Jag vet att du inte vill att vi runt om skall "gräva ner oss" över detta.
Tror mig veta åtminstonde.

Ibland är det så svårt bara.

Jag saknar dig, varje dag som går.

Kram

Jag fick en kram ikväll.
Jag fick en tidigare idag.
Och en före det.

Ikväll när jag kommer hem efter detta arbetspass timmar skall jag sätta mig i soffan och njuta av detta.
Mest för att jag behöver det mer än vad jag kunnat tro tidigare.

Girighet är anledningen till att jag tänker njuta.

Du förstår, är det någonting som genomsyrar denna värld så är det demonen girighet med tentakler som når överallt och som inte tar hänsyn till några gränser.
Den hittar vägar att nå människor så man blir mörkrädd, det övergår ens vildaste fantasi.
Den djäveln snärjer själar, splittrar familjer, förstör, ödelägger och förruttnar det som beblandas med den.
Det som ligger kvar efter dess framfart är ett stoft av ett moln så svart att natten framstår som en ljus, härlig soluppgång.
Girighet.
Smaka på ordet, säg det, säg det igen och sakta denna gång.
Känner du?
Har du något att relatera till..?
Jag fylls av avsmak för girigheten, dess makt och förmåga att fånga.

Som ovan nämnt tänker jag därför njuta.
För ett par timmar sedan hade jag ett samtal där girighet var kärnan och ilskan kokade inombords.
Jag var vansinnig, fullkomligt rabiat och när min kropp inte klarade av att lägga band på sig rann tårar av sten ner för mina sammanbitna kinder.
Ingen skall behöva känna så.
Därför är dagens guldkorn något som verkligen förgyller.
Det värmer med dessa kramar i alla små sår jag fick av samtalet.
Dom fyller mig med glädje att få finnas till och betyda någonting för någon och några.
Att få göra bra saker för att få det bästa jag vet tillbaka - uppskattning.
Något girighet aldrig förstår, aldrig skulle förmå sig att försöka jobba med ens en gång.
Fy fan.

Min uppfostran och uppväxt har lärt mig att pengar inte gör en lycklig, en rak väg utan gupp i livet inte gör en lycklig.
Jag har lärt mig att uppskattning, medmänsklighet, respekt och kärlek är medel starkare än någonting annat för utan det är människan ingen.
Jag har lärt mig att man skall säga vad man känner när man gör det, våga ge komplimanger och framförallt visa uppskattning medans man fortfarande kan.
En dag, kanske snarare än man tror, är det för sent.

Oavsett vad som hänt under ens dag och hur den tett sig så vet inte jag och du vad människan vi möter på trottoaren har vart med om.
Ditt leende på andra sidan gatan kanske förgyller hela personens dag, dina värmande ord kanske resulterar i en helomvändning på ett bra sätt i någons liv.
Du spelar roll.
Jag spelar roll.
Personen på gatan spelar roll.

Vi ska uppskatta varandra.

De kramar jag fått idag till exempel, ligger runt mitt hjärta som i bomull kan man säga.
Jag har personer jag sörjer och gråter för varje natt.
Frågor som är obesvarade och ibland framträder ett rätt så dåligt självförtroende.
Ni får mig att växa.
Ni är min guldkant som gjorde min dag idag till någonting fint, ni eliminerar dessa små osäkerheter jag känner och tårar som mången gång finns inom mig.

Tack underbara, om det ändå fanns ord som kunde förklara.
Ovärdeligt är en bra början.

Kram!

Människor är nog mitt mirakel.

Jag har så mycket jag vill skriva, säga, visa och alla andra uttrycksmedel man kan tillta för att omvärlden ska förstå hur underbar den är.

Jag inspireras av er, ni som är dom omkring mig, jag stärks och slukar intryck hela tiden.
Förstår du vilket värde du kan ha för andra genom att bara finnas till?

Sista månaden har jag fått många komplimanger.
För små saker och detaljer, TÄNK om ni som givit dom kunde känna hur mycket det betyder?
Om ni kunnat förstå vilken styrka och glädje ni ger mig.
Om du och den och han och hon kunde få låna mitt hjärta och min själ, bara en liten stund, för att känna mitt sinnestillstånd.

Det är så fantastiskt.
Vilken makt ord kan ha.

Tack underbara omvärld!

Snön faller, lämnade äro vi

Livet har tagit ut sin rätt
Du fortsätter nu ditt liv i evigheten
Kvar sitter vi
De människor du skämt bort med det som är du

Dödens snöflingor faller på din gård
Din själ återfinns i vart löv, var kvist och sten som där ligger
En tår faller mot din mark
Och den pusselbit du satt i mitt livs pussel är viktigare än någonsin förrut

Den gård där pulsen för alltid nu tystnat
Fylls tomheten med ett vakuum, oförklarligt smärtsamt
Den värld där du levt
Är en självklar koordinat på min karta

Jag är ledsen men mitt löfte till dig är
Att jag skola aldrig acceptera, den mening som dig tilldelats
Jag kommer aldrig förstå
varför tiden inte blev längre

Om jag möter dig någon gång igen
vet jag inte vad jag egentligen skulle göra
det enda som är säkert är det
att du skulle förstå hur det känns att vara saknad och älskad

Det är tomt, det gör ont och allt är skit
tårar rinner och bröstet värker
det är ensamt och skrämmande att se hur de andra reagerar
fördelen med dina människor är att du blir deras styrka, indirekt även min

Jag är glad att ha mött dig
glad att se din inverkan och ditt minne i människor som blottats idag
jag är stolt att bära en del av detta jag också
Livet må vara grått i detta nu men någon gång kommer du hjälpa mig att omvandla sorg till skratt och styrka.

Jag skall leva som att var dag är den sista
Jag skall vara lyhörd och uppskatta alla de små saker man annars inte alltid ser
Mitt minne av dig skall jag bära i mitt hjärta och nyttja
Ty var dag är en skatt och människor av godo är det starkaste vi har, vår egen rikedom

Tack Mårten.

Med saknad och sorg

Evelina