Finfrämmän fra Mensträsk

... Har dykt upp, sagt tjo hej och åkt igen.
Antar att detta väsen snart hittar tillbaks hit igen.
Trevligt!

Just nu sitter jag med en nöjd, något hullig kisse, i knät och skriver.
Vi hade för en stund sedan mysa pysa i köket med kokt skinka.
2 Missar och 2 vovvar.
Jag förstår dessa stunder varför djur har en så viktig del i icket-allergiska människors vardag och liv.
Att bli missbrukare är inte att undgå när det kommer till ens djur och då menar jag missbrukare på Oxytocin (Länken ger en hint om människors påverkan till varann, men när det kommer till djur är beröring lika med effekt också! För ökad förståelse om detta fantastiska hormon).

Från barnsben har jag inte bestämt att jag skall ha djur omkring mig, det har mor och far skött.
I närmre släktkretsar har hund och katt också alltid funnits.
Hamster, fiskar, chinchillor osv.
Enbart ett par år av mitt 24-åriga liv har vart djurfria.
Jag antar att min första hamster ställde till det så att jag inte ville leva djurfri igen.

Många människor hävdar att djur begränsar ens friheter vilket jag inte kan säga ett smack om.
Visst är det så, har du hund till exempel måste den ut ofta liksom alla övriga kategorier djur kräver sin vård.
Men för mig blir detta en livsstil när min frihet ligger mellan passen som består av djur.
Klart jag inte kan göra vad som helst, men det bekommer mig inte heller.

När jag tänker efter så vill jag inte kunna göra vad som helst heller, i synnerlighet inte när jag har ett mer kvalitativt liv tillsammans med djuren.

Har du djur?
Hur har det påverkat ditt liv?

Jag vet att jag formodligen aldrig, om jag får välja, kommer gallra ut djuren om det inte ligger sjukdom eller dyl bakom.
Men så länge jag lever, då skall deras hjärtslag vara mitt livselixir.

Vad säger du?

Ha en härlig Lördag.

Klickers & Hjärtattacker

... Och återigen gjordes misstaget för dagen...
Jag startade den.
Men med facit i hand så var det inget större fel i det faktiskt!
Har vart en dag full av stress, telefontid, problemlösning..
Ungefär som vanligt i mitt o-organiserade lilla liv vill jag påstå.

En märklig sak hände mig under dagens lopp.
Jag hade bio i huvudet för mig själv (Gillar inte snokande människor nämligen därför bara jag som var med.) och försökte komma ihåg att inte glömma att värdesätta människor omkring mig.
Experiment har människan hållit på med sedan urminnes tider och jag gjorde det första på länge idag för mig själv.
Jag simulerade ett rum som ska föreställa min själ, en jätteduk som för mig är en "påhittad" framtid (En som jag innerligt hoppas INTE stämmer!) med olika människor i min närhet.
Jag tänkte mig att dessa försökskaniner, som hade en kortfilm var på min duk, fick en hjärtattack.

Hoppsan, hon verkar lite väl skruvad den där Evelina!
.. Kanske du tänker, och kanske är fallet så, men vad jag med detta ville få ut var att tänka efter hur jag skulle reagerat om det verkligen hände...

Hur fungerar du och hur skulle du agera i din tanke?

... Vad var det sista jag sa, när var det sist jag hälsade på, ringde, mejlade eller skickade ett kort? Något som på något sätt representerar en tanke från mig till dig alltså, ville jag analysera.
I mitt dåvarande "nu" framställde jag situationer där allt ifrån att:

- Själv hitta min bekanta...
- Få veta...
- Vara närvarande när det händer...

... Var den aktuella situationen.
Och det ruggigt otäcka med detta var när jag insåg att jag var tveksam till hur jag skulle agera.
Någonstans inombords inbillar jag mig att det spelar roll att man är mentalt inställd på hur man skall agera, tänka och sedan prestera.
Det må säkerligen låta som en petitess men när skarpt läge i denna kaliber hänger i luften och några minuter är vad man har till godo för att rädda någon annan anhörig, vän eller människa, ja då tror jag banne mig att man går tillbaka instinktivt och handlar utifrån en mental att-göra-lista.
Eller åtminstonde har den mind-mapen i bakhuvudet som man jobbar utifrån.

... Jag erkänner att jag är måttligt rädd att stå som ett mähä rakt upp och ner utan att veta vart man skall börja, om något ovanstående inträffar.

Vad tror du?
Spelar tanken någon roll i detta fall?

Hur som haver, vad jag beskrivit är på sin höjd 5 minuter av min dag.
Tänk vilket jobb den mänskliga hjärnan gör under en dag, för att inte tala om den uppsjö information den hämtar och lagrar som vi inte är medvetna om.
Fascinerande.

Och vidare under denna härliga Tisdag så har jag klickertränat små 4-benta odjur här i huset.
Varenda dag är räknad sedan man var i Hällefors på hundkurs där fattade jag tycke för vad jag hoppas är många hundmänniskors bästa vän - Klickern.

Tack Marie förresten! Den var superduper fin klickern du skickade! Svart och gult är ju skellefteå AIK, att jag inte tänkte på att be om dom färgerna...! Du är ett geni :)

Tillsammans med lilla gul som är husets prakt-terrorist har jag fått in ett sitt med hastighet som blixten och ett ligg som är fullt acceptabelt på honom under en period på ett par minuter praktisk träning!
Sen att vi avslutade, jag kopplade bort hjärnan och hittade liten gul terrorist i kompostpåsen i full gång med att käka kaffesump, äggskal, torkade kryddor och gamla kycklingslamsor, ja det antar jag är ett annat kapitel.
Sånt är livet när man är med valp, 13 veckors vilde är inte att leka med. (Har aldrig haft en så trogen relation med husets dammsugare vill jag lova!)

Lilla svart, som jag har delad vårdnad på tillsammans med matte i kennel Curricos, har jag lärt ligga ordentligt på sidan (...Och dessutom kan jag tydligen välja vilken sida jag vill hon ska ligga på!!!!!) under ett förlopp av ca 2 minuter.
Förr visste hon att "när Eve gör si eller så med handen ska jag nått i stil med panikartat slänga mig åt nått håll så tassarna spretar horisontalt med golvet och sen se jävligt söt ut" - betyder "sida".
Nu ni, nu vet hon riktigt säkert vad jag menar!

Och stora damen alias "Gammtackan" har lärt sig att sitta någon deci ifrån mig och titta mig i ögonen (Steg 1) sedan att titta på mig och ta en godsak på näsryggen, vänta, och på signal titta i golvet så godisen landar nedanför och sedan på signal käka den(Steg 2).... På 2-3 minuter.
Allt tack vare klickern!
Och bara för Gammtackan att titta på mig när hon sitter så nära, är en fantastisk vändning!
Har jobbat på hennes självförtroende och att stärka banden mellan mig och henne som ekipage nå fruktansvärt hårt sedan jag kom från Enköping.
Oj så mycket kul vi haft för övrigt!
Och nu ger allt detta resultat.
Jag är extasisk över våra framsteg och att jag äntligen, efter 3 år, lyckats skapa en matte hon tycker det är kul att jobba med och utvecklas tillsammans med!
Det ni! Det är en belöning som inte pengar kan köpa eller ge.

Nu ska jag ut och traska ett varv eller 7 runt kvarteret få se om det finns några 4-benta som vill följa med.
Ha en riktigt, riktigt härlig kväll - Det ska då åtminstonde vi!

can you fil it?

Jag har sällan missbedömt någon så gravt som jag gjort med verum hälsofil.
Vilket mirakelmedel!
Ska aldrig köpa ett annat fil.

Har förövrigt gång efter gång försvunnit in i en dimma av tankar idag.
Det känns som att man bygger upp en värld av funderingar som ett spindelnät och minsta obalans i mitt tänkande så vävs jag in i en turbo-kokong.

Tänka sig vad dagar kan vara olika!

Men nu sängen.
Jag längtar.

Natti

Erik

Under mitt liv, hittills, har jag mött otroligt fascinerande människor som var och en på sitt sätt idag bidragit till min egen åsikt om saker och ting samt den människa jag ser som Evelina.
Men kanske du också känner igen att vissa berättelser, poänger, varningar och tillrättavisningar minns man bättre än andra och många kontentor i samtal eller berättelser etsar sig fast mer än vad vissa andra gör.
Jag har någon underlig teori som i dessa fall riktar in sig på att vad vi själva kan likna oss vid är vad vi lätt tar in och minns, eller det som intresserar oss djupt.

För min del är det en av de mest fast-etsade minnen från skolåren jag vill berätta om.
Detta var en vårdag för ett par år sedan i Uppsala där jag hade en kille i min klass jag här kallar Erik.
Erik är en udda person, med udda kläder, udda åsikter, udda tankesätt och förmodligen var allt annat om honom som person med - just udda.
På grund av allt detta udda kunde man inte undgå att tycka om honom!
Han var ingen speciell när man mötte honom i korridoren eller i klassrummen, men när han berättade något eller skapade en värld i bild/skrift, ja då var han allt.
Att bemästra bildens kunnande eller ordens magi är det inte många som gör nämligen...

Poängen jag vill komma fram till är en uppsats denna människa skrev som handlar om okända "möten", intensiv kärlek och förmodligen tjusningen att vara den man är i stundens hetta.
Han skildrade en bussresa där en blick kunde trollbinda 2 timmars bussande, ett hej kunde fånga en dag och där någon satt sig bredvid enbart med sin doft kunde förföra under de mest gräsliga förhållanden.
Han beskrev hur ett möte av en blick i 5-10 sekunder födde en intensiv kärlek som dog ut i samma veva den människans finger mötte bussens "stopp-knapp".
När man som lyssnare hörde orden som bygge den värld där man såg han smeka hennes ansiktsdrag med ögonen stannade tiden, ja då funderade jag hur man bär sig åt för att fånga människors öron så som jag ansåg att han med detta fångade mina.

... Vad jag denna kväll spekulerat kring är hur jag kunde spendera en ca 20 minuter som lyssnare, för att i korta drag höra:
"Hon klev på bussen, vi såg på varann, hon var söt, satte sig, 10 min gick, hon hoppade av...".
Än idag kan jag inte begripa vad som krävs av någon för att 30 pers ska sitta som en klunga barn på dagis under fruktstunden, och frenetiskt lyssna vidare till en handling som egentligen är så simpel?

Har du en människa i bagaget som tagit samma plats jag just beskrev att denna Erik gjorde?

Efter detta blev min kärlek till svenska språket enbart större.
Ofta går jag ut och läser bloggar till höger och vänster.
Det är inte så många som bemästrar vårt modersmål nuförtiden.

Natt natt

Terroristsjäl eller var det kanske Charlie?

Igår kväll blev jag med valp för ett gäng timmar.
Han heter Charlie.
Detta är en bild på rasen som senaste 15-16 timmarna vart mitt sällskap.
Brudarna har dejtat min mor och kjell under tiden.


Lite besvärligt har det faktiskt vart.
Jag har fått stå ut med en 4bent varelse som har oförskämt vassa tänder som måste gnaga på allting.
Tjejerna har sett skidor med mor och K.
Hela resterande kvällen... Natten... Morgonen har sett likadan ut.
Men till hans fördel så kan han vara go också.

Det är intressant med näsan hans, hur han jobbar.
Spanieltjejerna som man lever med är lite bekväma av sig och letar gärna med ögonen i första hand.
Charlie använder näsan och vänder på en 5öring om han får upp någon form av antydan till doftspår.

Det är en fröjd att se honom.

Vi har faktiskt lekt lite med sitt och dyl nu på förmiddagen (Vad gör man inte, ska man ha koll på honom får man vara hålla sig i närheten hela jäkla tiden. Suck, valpar).
Han snappar saker bra fort, givetvis när han vill.
Men satans Amalia, vilken skillnad det är på spaniels & Shiba!

Nu till nya äventyr med lilla bus.
Ha en härlig Söndag!

Break thru!

Hej Kompis!

Vilket tragiskt leende du har!
Och så hängig du ser ut.
Trötta ögon.
Sorgsna ögon.
Sömnbiten för övrigt av de få timmar natten erbjuder att blunda till.
Och förresten borde du gå ner i vikt.

Alla känner vi nog igen den spegelbilden och tankesättet.

Nästa dag är den första lik, men nu kläs vålnaden med ett leende.
Så himlalikt vackert, ett leende som stannar tiden.
Detta upprepar jag gång efter gång tills jag i tristess går med på att tro det.
Letar i garderoben efter hyffsat tjusiga kläder.
Jävlar vad snyggt de satt! Midjan ser mindre ut, rumpan lagom ätbar, hållningen perfecto för att inte tala om håret idag!

Tar dagens första kopp kaffe som stadig frukost, klockan är 11.30, går sedan förbi spegeln igen och inser vilken lögn jag lever i.

Någonstans i livet kommer vi till ett vägskäl då vi tvingas välja om vi skall ge upp eller kämpa för en ljusare framtid.
Någon som känner igen sig så här långt?
Uppenbarligen halkade jag någonstans in på alternativ nummer två, hur fasen nu det gick till.
Härligt är det i vart fall.

Idag avverkade jag första dagen på min praktik.
En otroligt inspirerande dag som kommer förändra mitt liv för all framtid.
Sakta men säkert hittar man alltid en väg åter till livet och mitt under den resan tillbaka (Som kan vara svårt att hitta efter en tärande arbetslöshet) så inser man att alla motgångar i närmaste dåtiden nu gör mig värd vackrare steg mot framtiden!

Vilken tjusning livet är.
Så snuskigt logiskt egentligen...
En motgång uppvägs av en medgång.
Balans är ett nyckelord.

Länge leve livet.

Natti natti

... Och sedan vaknade jag.

Vilken härlig sommardag, vad kul jag har med mina hundar, så skönt det är att ha friheten till att gå barfota..

Sedan hör jag något som låter för jävligt och konstaterar halvgroggy att det är min väckarsignal som väcker hela kvarteret.

Lyckades efter många om och men ta mig upp i sittande läge och fundera hur jag nu ska slå ihjäl denna dag.
Sen minns jag, det finns inget att slå ihjäl (Förresten, jo då, mobilen som skrålar!) dagen är späckad.

Har lansat runt i stan mellan alla möjliga ärenden för att kunna stryka prick efter prick på min "att-göra-lista".
Har lyckats peta i mig ett par korvskivor jag kallar middag och funderade under tiden vad jag ska hitta på för något med hundarna.
Det blir en näve korv och en pipa i skogen, nu jäklar ska det putsas på dressyren!
Kläder på och sticka iväg!

Tjo flöjt!

Tripp to Skelleftea!

Femtioelva promenader, 75 mil, otalet kisspauser, x liter kaffe och miljoners ord senare så har jag äntligen tagit mig hem till härliga Skellefteå.
08.30 startade bilen och tio timmar senare anlände packet till bestämd destination.
Filippa har inte tyckt om att resa, Winni spenderade nog mesta dels av tiden till att sova.

Den en och en halva veckan i södra Sveriges regioner har resulterat i en omvälvande resa i den delen av mig som heter "innerst".
Många insikter, många nya tankegångar som föder inspirerande idéer och allt är baserat på "hundkunskap".
På många sätt känner jag mig inte intresserad av mitt eget djup eftersom det inte är där jag har min intressepunkt för tillfället, men det är väl någon form av personlig vinning som man uppnått.
Fler som känner igen sig?

Min privata historik lyder:

Hur som haver upplever jag livet lekande underbart.
Trots sina motgångar så har det sin karismatiska charm!

"DET ÄR SORGEN SOM GÖR DJUPET I GLÄDJEN."

... Var det en vis människa som sa till mig en gång.
Efter det uttalet ändrades mitt liv en smula, för med den insikten vaknade även en insnöad Evve.
Jag lät det inspirera mina möten med vänner i all sin glans, privata tankegångar och social förmåga, detta kryddade mig till tusen för att vara ärlig, och det fantastiska i kråksången är att det påverkade min hundhållning också.

Men åter tillbaka till relativ nutid.
Under denna hundcampus helg så talade jag med några om detta som rör Dåligt samvete jämnt emot våra 4benta hundvänner.
Alltid drar vi människor på oss detta dåliga samvete!
Det är en otroligt mänsklig bit som jag delvis anser att vi borde skippa, men samtidigt är inte en människa en människa - utan just medmänsklighet.
Jag tycker vi borde kunna tala om för hundarna någon gång att dom borde ha dåligt samvete över att dom käkat upp klackarna som tillhörde de där tusenkronors snygga stövlarna (Alla hundägande tjejer har nog prövat på att bli ofrivilligt, skomässigt-offrande när det kommer till valp-klack-kannibaler med vassa tänder...) eller den där tjusiga toppen för att inte tala om den sexiga BH:n!
Har en liten svart fara här hemma vid namn Winni som av någon underlig anledning utvecklat en liten form av kärlek till bågarna i BH:n (Möjligtvis substitut för Dummies?), då ICAs otroligt peppande variant av underkläder en kort stund av våra liv fyllde underklädeslådan.
Idag är det dock lite bättre, hon apporterar inte längre söndertuggade underkläder utan föredrar pippi eller ekonomiskt nog: dummie.
Nått har jag lyckats med - men hur lämnar jag nog åt experterna.

Har för övrigt lämnat min hjärna till den biten av omvärlden som enbart innehåller vår egen värld, men med utomståendes individers kroppar och personligheter inlånade.
Detta tar mig för det första till hundcampus otroligt underbara dammsugare på andra våningen som luktade tjära (Älskar på något knasigt vis bäckolja-stuket i lagom mängd.) och för det andra till sista stunden jag spenderade på detta berömda hundställe.
Lilla svart (Winni) har alltid haft en klar favorit i sitt liv med människor, nämligen en "Kjelle".
Ingen potentiell husse kan konkurrera med denne man.
Dom busar ihop, diskar vid sjön ihop och allt annat där till som infaller för Winni (Misstänker jag! Matte har lärt henne allt hon kan, karlar har nästan ingenting att säga till om...!) .
När vi var på detta omtalade hundcampus så stannade hon bryskt mellan två trappor (entréplan) och började streta frenetiskt.
Jag, människa som man är, tänkte "Oj oj, stackars krake, hon må vara godo skitnödig."
Sagt och gjort, jag och lilla svart började dra oss mot dörren, den fan till dörr som höll sig stängd för övrigt... Winni borrade in nosen i springan och drog ett otroligt djupt andetag... Väl genom dörren så fullkomligt kastar hon sig febrilt ut, då jag tänkte "Åh fan, det var det värsta va hon måste behöva..!" ... Tills jag ser denna omtalade Kjelle.

I samma ögonblick vävs mina senaste sekunders intryck ihop och ger kvitto på helgens nosövningar.
Winni var överlycklig och hade mer än gärna hälsat på resten av flocken "också" som satt i bilen, nämligen hennes mor och Bruno men det fick bli en annan gång, det var ju trots allt den där Kjelle hon spårat upp.
När vi väl kom in i byggnaden igen så gick jag och en komplett tillfredställd hund återigen (Tänka sig vad en Kjelle och massa pussar och springer-studs kan göra!) till rummet för att förhoppningsvis anamma någon som helst form av vila innan det var dags för avresa!

Jag tycker det är så fantastiskt kul att se vad en liten svartis till springer spaniel-skitunge kan tycka om livet och hussar, men jag kan nog inte klandra henne.
Både Annica och Kjell är väl beprövade sedan valp-ben och dom om några borde vara härdade...

För övrigt fick vi träffa några av resterande familjen och för hoppningsvis vänner av återseende!:

Classic (Från Curricos)
Diesel (Från Curricos)
Noona (Från Curricos)
Java (Syster till Winni från Curricos)
Easy (Också syster till Winni)
Nellie (Otroligt go tik från Big Brazzel)
Salsa (Från Curricos)
Hjärta (Senaste kullen från Curricos)

Med detta... God natt världen!
Ni missade något fantastiskt i helgen!

Hundhelgen

Ända sedan Torsdags kväll har jag upplevt mer och mer den där Alzheimers light:en besöka en.
Bättre är det inte i närheten av just nu.

Vi var ett gäng som hamnade på hundcampus för att lära oss massor om hundar vilket resulterade i vad förmodligen alla hundintresserade människor är överens om, att man än en gång fick kvitto på hur lite det är man vet.
Det är återkommande ord men ack så sanna.
Vi har nu verktygen som kan leda oss till stor framgång, var, när och hur vi vill.
Jag är så stolt över oss allihop som är så otroligt duktiga, inte nog med att man lär sig av egna teorier, tester och idéer, jag får äran att vara mitt upp i alltihop som mina fantastiska kursare också leker, jobbar och utvecklas med och till.
Det är fantastiskt att se!

Dagarna har vart späckade med teoretiskt hundande, praktiska övningar, skratt, otalet kaffekoppar och otroligt roliga med- hundar och människor.
Kan man förgylla en helt mer än så?
Detta är den berömda guldkanten på livet som så många jagar.

Sedan jag och tjejligan kom hem så kalasades det på kyckling och pasta.
Tänka sig vilka fantastiska diskmaskiner som gömmer sig i generna på våra 4fota vänner.
Winni talade om för hela världen hur fantastiskt, magiskt duktig hon var (Fick ett smärre frispel med inkluderat skall) och Filippa däckade så fort alla fyra passerat tröskeln.
Men bästa vän som hon är så samlade hon ihop alla krafter för att hjälpa mig med kycklingen.

Några timmar senare i skrivande stund har Winni äntligen fattat att även hon är trött, så hon har intagit horisontalläge i soffan och snarkar som.. Ja ärligt talat vet jag inte vad.

Själv funderar jag också på bädden.
Det var ju ett tag sedan man sov nu..

Tack alla underbara som var med på denna helg.
Den har vart fantastisk!

Natti natt