... Tunga andetag...

Jag ser mig själv som stark, glad, positiv, energifull och många gånger till och med härlig nog att kunna påverka människor omkring mig på ett bra sätt.
För första gången idag så kunde jag inte hålla skenet uppe, detta var inte min egen sanning under Söndag Förmiddag.
Det känns.... Förnedrande, mörkande, melankoliskt och patetiskt.
Idag dog en katt i min närvaro.
Eller, den dog inte. Den var däremot väldigt väldigt nära.
Att människor omkring mig dör i mitt jobb är något jag klarar av, det är snudd på det viktigaste att klara av i mina ögon sett.
Men att se lågan i en liten katts ögon sakta brinna ut - speciellt när man själv har vetskap om hur livsavgörande den är i sin mattes ögon... Är mer än jag någonsin kan drömma om att orka klara utan att visa ett märkbart bekymmer eller en märkbar sorg.
Ibland kanske det är rätt visserligen, beroende på situation, men för mig att visa en sådan mjuk sida och ändå visa sig medmänsklig - är steget för överkurs i läran om livet.
Katten dog senare under dagen och mest stolt är jag över att min hjärna fungerade så bra att jag hade vett att ta fram handduk och vira in henne för att hon skulle få sin sista stund i sin älskade mattes armar.

Förrutom det har mitt hår bytt färg, en petitess i skuggan av en katts död må jag säga. Men sanningen är att jag i efterhand är glad över att jag åkte hem för att göra något för mig själv och lägga den tiden på något annat än ett återkommande grubbel.
Efter färgningen kände jag glädje, entusiasm och styrka nog att möta resten av dagen och människorna i mitt jobb med ett ärligt leende från botten av mitt hjärta.

... Och efter jobbet, med avslut ca 22 så kom jag hem för att äntligen få ta del av offentliga planeringar till världens härligaste (blivande) 70 åring!
Min mormor fyller snart!

Så med det vill jag säga... God natt gott folk!