Skog och Mark!

Jajemän!
Gröna granar, blod, klöv, jag och en vovve!
Idag var vi ett gäng som åkte till skogs för att vara duktiga och spåra lite.
Det är härligt att pyssla på lite i lagom mån...
Voffarna är riktigt nöjda, matte trött som en lungsjuk ansjovis och bilen skitig efter skogsäventyret.
Hundarna ligger (observerar LIGGER!) här hemma som några döda fårskinn och smyckar golvet, ett relativt spännande, okänt och sällsynt ögonblick i en springer spanielägares liv.
Gäller bara att glömma bort och snubbla på dom!
Katterna verkar förövrigt på strålande humör dom med.
Förmodligen för att mina döda fårskinn är så lugna och fina.
En vardag här ser annars inte bättre ut än att katten blir jagad av en winni som har för avsikt att smaska i sig 9 liv av 9 (Tur att jag har stålkatter - dom mår prima trots unghunden i hemmet.)
Winni blir jagad av en matte som har för avsikt att dra tre varv gaffatejp runt munnen på na och spika upp vovven i taket och efter matte kommer en nyfiken Filippa som vill tjuvtitta från något hörn på vad som händer.
Sannolikheten för att Winni ska jaga katter och smaska och busa på dom borde minimeras då taket blir hennes nya bädda har jag luskat ut...

MEN! Å andra sidan är det väldigt olagligt att spika upp sina djur i taket.
Det är heller inte vidare snällt och jag tror människor omkring skulle bli väldigt konfunderade om dom hittade lilla Winni i taket.
Det innebär alltså att jag måste avsäga mig all kontakt med omvärlden om Winni ska upp brevid lampan.
Det innebär också ett problem när hon ska rastas.
Hon kommer troligen tjuta och yla, för att inte tala om när hon ska ha mat?!
Herregud, det känns nästan som att det trots allt är bättre att fortsätta drömma om tak-idén utan att göra något åt det.
Vilken tur för lilla busfröet att hon har en oerhört lat matte ;-)

... Sitter nu och funderar på om det börjar bli dax att inviga grillen för vår och sommar.
Har en flintastek som ömt viskar mitt namn.. Eller, jag viskar men tänker mig att det är den som verkligen vill att jag ska äta upp den.
Tänk att mat kan bli så magisk för en?!
Ett vanligt hederligt stycke kött som slängs på galler för att få lite färg så man kan slabba på en omgång potatissallad och sedan vräka i sig kalaset för att avsluta måltiden med evinnerliga svordomar över den paltkoma som uppträder och över dumheten att man aldrig, när det kommer till riktigt god mat, lär sig att lagom är bäst!
Det för mig till nästa fråga.
När man äter tills man inte orkar längre, det borde vara matens "lagom".
Men om lagom då är bäst, hur fan kommer det sig att man inte orkar röra på sig med rädsla av att spricka?
Eller kanske det bara är jag som vräker i mig för kung och fosterland som en 2 meters jättekarl.

Nå ja, kanske bäst att sätta igång med grillandet innan jag skrivit köttet till förruttnelse :-S
Det vore just lagom tjusigt.
Måsta slåss med maten för att sedan kunna äta den...

Hasta la vista!