Min bachelor - snart i elektronikhimlen!

Här är han, straffet för alla synder man gjort, min trogne men jäkligt eländige vän när dammråttorna samlar sig för attack, även känd som "snabeldrake" i grannkvarteret..



Är han inte stilig?? Jag vet inte om man ser det på denna bild men irl kan jag säga att han stolt bär ärr från våra strider ihop, vi mot världen eller vi emellan.
Lite olika det där, det beror på mitt humör.
Hur som haver, senaste timmen har detta elände lyckas reta gallfeber på mig.
Skaft och slang rasar från ursprungligt läge näst intill ÖVER den äldsta tiken som bokstavligen lämnade närmsta två rum på en nanosek och pälsen låg kvar som en våt fläck på plats, katterna har prickat av dammisen och inser två kattcm från närkontakt att detta är deras värsta mardröm och försöker rivstarta på den eller spöa den och inte nog med att katterna också inte tål den!!
Jag har snubblat över den inte en... inte två... utan flertalet ggr!
Va fan, folk har blitt galna för mindre.
Inte nog med att jag inte tål den, den gnisslar, slangen är seg och vrider sig inte så det blir väck en gång och jämt, munstycket lossnar stup i kvarten och funktionen som håller sladden i utdraget läge har för länge sedan checkat ut...
Ja, jag förstår att det finns värre saker att genomlida och att jag är lyckligt lottad som "bara" dras med en plastkarl som går undercover dammsugare (Kom igen, varenda kvinna som har en bångstyrig dammsugare VET JAG kan hålla med mig...! ;-) men faktum är att vi är vardagskollegor som måste fungera!
Om inte vår relation upprätthålls och sköts om kommer ett hem att förfalla.
Och vad händer sedan?!

Ja, om inte någon tänker fylla ut med svaret för den lämnar vi det ämnet till alla psykologiska experter som kan rulla runt i teori efter teori.
I regel är det inte så skrytsamt positivt är väl det enda att fastslå.
MEN!
Till saken hör att det är skillnad på stök och stök också!
Jag känner massor med människor som inte har det kliniskt rent hemma, men ändå så är det helt ok att lite saker ligger framme, någon blöt sko torkar upp i ett hörn, nått katthår på smörbyttan och kanske lite smutstvätt här och var i liten skala där man inte är flitigt.
Det är känslan i hemmet som är den dominanta delen och vem fasen sätter då skulden i trasan som ligger på bänken, ciggpaketet på högtalaren eller kollegieblocken och räkningarna som campat på köksbordet i två dar?????
Jag trivs med det, vi är inte mer än människor och det viktiga i livet är att må bra (Så länge dammsugaren sköter sig så hemmet inte blir en sanitär olägenhet...)
Eller? Du kanske hellre har det fläckfritt men lever i social misär helt och hållet?
Nej trodde inte det heller...

Men för att återgå till det rätt så normala livet.
Idag har jag och småflickorna tagit det lugnt, mestadels.
Vi fick det lite väl tråkigt en sväng tidigare så en liten dummie togs fram.
Fan vad livet är roligt då!
Ett par kast till vardera vovve och det gick riktigt bra.
Något bristande avlämnande hos minsta tjejen första gången, men de andra två var fantastiska!
Jag är så stolt över båda!
Men mest över den lite äldre.
En period var hon så påverkad av mig att hon knappt vågade behålla apporten i munnen på vägen tillbaka, hon är vek till sin natur och jag är grön på apportträning och uppenbarligen för hård, eller, var vill jag nog säga.
Stundvis verkade det nästan som att hon skulle få spö när hon kom in med den???
Iaf så är ju inte detta ett sätt man vill påverka hunden på så jag fick tänka om och med resultatet nu så bär hon stolt och kommer hela vägen hem med dummien för att, näst intill jämt, släppa den i mina händer.
Det är lite annars ute men apporten i sig tränas absolut mest inne.
Hon är kanonduktig min lilla ängel!

... Nu har jag beklagat mig över min bachelor, berättat om hundarnas och min morgon...
Och just det ja!
Mina vänner, nära som långt bort!
I´ve got something for ya...

~ Ni är fantastiska och jag är en oerhört lyckligt lottad människa som fått er i mitt liv och ni som låter mig vara en del av erat i olika skala!
Ni ger mig energi, en anledning att stiga upp på morgonen, någon att känna trygghet i när livsgnistan inte är vad det brukar vara (Med eller utan eran vetskap om tomheten jag ibland känner.) Och någon att se fram emot att träffa, prata med eller bara tänka på.
Kan ni förstå erat värde???
Kan ni begripa hur oerhört viktiga och underbara ni är?!
Vilken energi ni ger, vilken styrka jag känner i er, vilken betydelse ni har för saker jag gör och hur magiskt duktiga ni är på att få mig glömma elände och hjärnspöken när det verkligen behövs?!!!!

Vet ni varför det är så?

För en gång var första gången jag träffade var och en av er och den gången hände något.
Jag mötte någon jag mådde riktigt bra av oavsett mina och era små brister.
Det jag kände då går bortom små brister och annat som folk blir gallrade för.
Denna människa gav mig något mer, något som det egentligen inte finns rättvisa ord för.
Och när man känner hur en människa får min egen person att växa, bara genom sin tillgänglighet och person... Ja då jäklar.
Det är just den lilla, jättestora och viktiga detaljen som gjort att ni är den ni är för mig.
En liten riddare som skyddar mitt innersta mot mig själv när man inte ser allt.
Ni har en plats i mitt hjärta där ingen någonsin kommer kunna påverka er person för mig.
Jag vet vad jag känner och hur jag mår med er, det är vad som spelar roll när allt står en upp halsen.

Tack för att ni finns, det är ni som utgör mitt livs mirakel. ~