Ingen nattaro...

Du vänder dig.
Tittar in i väggen.
Tänker på dagen som vart.
Kvällen.
Vad som ska göras imorgon.
Måste orka, måste hinna, måste hålla.
Vänder på dig igen.
Andas.
Hör dina egna hjärtslag lika väl som en idiot som drämmer på baskaggen i ett trummset.
Vänder igen och fluffar till kudden.
Beklagar dig i tanken för dig själv över att du inte kan somna.
Känner stressen skjuta i höjden.
Andas.
Sparkar till i sängen för att hitta ett skönt läge.
Vänder dig igen...

Nästa hjärnspöke kommer...

Jag borde hinna städa den där timmen mellan bla bla och bla bla.
Skulle hinna kolla den där försäkringen egentligen.
När kommer skatten mån tro.
Och tvätta, hur kunde jag glömma att jag måste det?
Fan, min kusin fyller jämt om 3 dagar, vad ska han få?
Och tanka bilen, attans....

Du vrider dig igen, det är liksom en mardröm man genomlever fast i vaket tillstånd...

Sedan går tankeförloppet in på nästa dilemma...
Vänner, familj, bekanta...
Man räcker inte till men vill så gärna vara till hands...
Känner sig samtidigt inte uppskattad för det lilla man gjort...
Samtidigt som man kommer ihåg att man glömt bort sig själv...

Jag har hunnit igenom allt det där en eller två vevor ikväll.
Frustrerande när man inte kan slappna av.
Egentligen vill jag inte påstå att det ligger så mycket personlig vikt i någon av tankarna denna tid på dygnet när allt man vill, är att somna.
På något sätt är det svårt att försöka komma ihåg det när hjärnan löper amok i stilla mak.
Läste tidigare det där mejlet som kretsar om att "någon du inte träffat, älskar dig", "Om det inte vore för dig skulle någon inte vara i livet idag" osv.
Stämmer det?
Tror du att det stämmer?
Jag är lur på att det ligger mer sanning i det än man kanske vågar tro, men att det inte är 100% korrekt.
Hur som helst, det är en sån där sak man läser som åtminstonde inte jag kan låta bli att påverkas av.
Visst är det tillåtet att ta åt sig av, egentligen, massmejl som svärmar runt till allt och alla men ändock ett sådant mejl som innehåller uppskattning och värde mellan raderna?
Jag tar iaf åt mig.
Blir på något knasigt vis lite starkare och gladare av det.

Vad betyder glädje för dig?
Hur olika är vi i vårat sätt att tänka?
Jag uppskattar ett leende många gånger mer än en bukett blommor eller en låda choklad.
Ett leende är något som för mig äter sig innanför skalet och rotar sig i områden som annars kan vara en smula grå och eländiga.
En miniatyr av energibomb.
En detajl man många gånger behöver mer än man tror.

Att människor går genom med- och motgång genom livet med bara en tjock aura av lycka som strålar är också något jag avundas.
Men kan man verkligen må bra av det?
Tänk efter, till och med ett vanligt batteri mår bäst av total urladdning och sedan fyllas igen.
Jag vet inte om man ska se upp till de människor som kör sitt race med stenfasad, eller om jag ska tycka synd om dom.
Jag upplever det lite som att man inte är riktigt ärlig mot sig själv??

Tål att tänkas på...

Natti natti