Osynlig beundran, ohörd kärlek

Då man har en gåva eller förbannelse att förälska sig i någon okänd i ett par sekunder och sedan är det över redan innan det börjat, så tyckte jag att denna bild stämde så bra!

Tänker här att jag många gånger är osynlig i mängden...
Att jag ser mer än vad omvärlden kanske tror.

När jag utbildade mig till massageterapeut pluggade jag i Stockholm.
Jag kunde sitta på centralen i Stockholm och bara iakta folk.
Det är så spännande.
Alla är egna, unika i sitt slag.
Gångstil, kroppsspråk, mimik, energiutstrålning.
Någon gång kastade jag ett öga på kön till kassan.
Såg någon säga någonting vänligt till kassören eller kassörskan som generat, glatt eller besvärat tackade.
Även här i Skellefteå händer det så ofta.
Min tid till eftertanke är nog större än jag förstår, men det är ett fachinerande faktum att det finns så gränslöst mycket att se omkring sig, bara man inte blundar.

Så ofta förblindas man av samhällets kaotiskt sanslösa stress.
Vi hinner inte njuta av det som finns nära, om det så handlar om att bry sig om vänner, fara och hälsa på eller spontant åka på en liten utflykt tillsammans.. Eller ta hand om oss själva, se och lära, vara egoist och njuta av den närliggande omvärlden.

Tiden sedan för eftertanke är också en fräsig bit i hela historien.
Att tillåta sig ge uttryck för de intryck dessa människor lämnat i en.
Jag tecknar, skriver, spelar saxofon t.ex.
Skapandet är enormt, inspirationen maximal och skärpan sylvass.

Tänk om främligen jag mötte på bussen som gav chaffören en fin komplimang för sitt smittande leende visste att jag såg det.
Någon uppmärksammade hela förloppet och själv smittades av värmen som chaffören sedan delade ut till var resenär genom sin utstrålning, att man själv smittades av att man blev så berörd att någon tyckte något.
Det spontana berömmets makt och sötma.
Den sociala och impulsiva bekräftelsen från någon man inte känner som uppskattar någonting med någon annan, utan krav att få någonting tillbaka.
OCH FAKTISKT SÄGER DET!

Åh vilket härligt minne.
Kärleken till den främlingens initiativ är och var maximal från min sida.
En liten vardagshjälte som inte var rädd att visa det.

Detta är en av mina småtokiga egenheter.
Att älska osett och anonymt.
Tyst och på avstånd.

Ett vardags-mirakel.