Pumpade steroidfiskar och uppätna brev!

Mitt nya projekt!
Har som sagt träfasad i mitt akvarium och några fiskar har en tendens att hitta åt miniatyrhålen som uppenbarligen finns.
Var därav och ordnade lite "fläskapådig"foder till firrarna.
Få se om det tar någon fart på deras storlek...

Förrutom det projektet har jag jobbat en sväng, svurit åt mina djur lite samt druckit den största kopp kaffe jag någonsin fått.
Gällande svärandet åt mina djur rör det problemet "katt-och-hund-jobbar-i-maskopi".
Fick ett väldigt trevligt brev idag som innehöll någon chokladboll fick jag veta, när jag fann brevet (Lite här och var i lägenheten) satt hundar och katter och slickade sig om munnarna, belåtna så in i bombens.
Rart med djur va???
Måste därav ge en eloge till avsändaren som inte bara tänker på mig utan passar på att skämma bort odjuren i hemmet bakom mattes rygg! Bra gjort faktiskt :-)
I och med den händelsen så började jag spekulera i värdet av de små handlingar man ibland skäms bort av.
Just det faktum att så lite betyder så mycket.
Ofta i mitt liv när jag vill göra någon glad så är det sällan pengar som ställer sig i vägen då den enklaste vägen till en väns hjärta går genom känslan min handling eller vad det nu må vara, förmedlar.
Har jag fel?
Minns till exempel när jag fyllde 20 år.
På kvällen visste jag att det skulle firas men inte av vilka.
Den kvällen, när jag blev av med ögonbindeln och tittade på de människor som stod framför mig var jag färdig att gå sönder.
Just de där ögonblicken, känslan som fyller upp en vid starka situationer, det kostar inte pengar.
Men är värt så oändligt mycket mer, och stannar som minne hela livet.
... Och just rörande de festligheterna på kvällen då man blev 20 - de människorna var där för att de ville fira detta med mig!
Den lilla människan som inte är någon märkvärdig i världens ögon.
Men uppenbarligen har skapat sig plats i några människors hjärtan.
Förstå vilket värde det ligger i den saken!
Är det inte fantastiskt?
Och just med detta brev också, är rakt upp och ner väldigt (!) förvånad, men det är ett av de finaste brev jag fått.
Varför???
Lätt.
Någonstans har en liten människa lagt ner sin tid på att göra något fint åt mig, bara mig.
Bara den saken, kan stanna tiden en liten stund och höja livets värde för vem som helst.

Visst är det viktigt?
Det där lilla extra som i det stora hela är så enkelt men för oss som små människor så otroligt fint, stort och ovärdeligt.
Tänk efter lite, alla har vi våra små "Nämen!" inom oss, vad som är lite tråkigt är att det förkastas av många.
Vi glömmer i livets hast bort att komma ihåg den där guldkanten i tillvaron.
Det där som vi plockar fram när du och jag inte kan gå eller ta hand om oss själva längre.
Eller för den delen är så fördärvad av hjärtesorg att man inte orkar med allting för en stund.
Alla har upplevt det också, vi är trots allt inte mer än människor.
Vi orkar inte allt, men guldkanten underlättar oerhört eftersom den påminner oss allihopa om allt det lilla, vackra och stora med livet.

Carpe Diem!