Tjohoo! Det bästa som finns!

Nu kan det bara bli bättre!

Evvestatus;
Väntar; På att quinoan ska börja koka!
I stekpannan: Fläskfilé
Sås; Bearnaise
Sallad: En fantastisk en med sharonfrukt, spenatblad, majs, purjolök, tomat och groddar...
Mmmmm!!!
Och under tiden jag väntar med att sätta igång denna makalösa smaksensation ska jag sätta färg i håret.
Vad som väntar är att bli proppmätt och efter maten skölja hår, raka sig, smörja och bla bla bla.
dvs allt annat tjejer grejjar med före, i och efter en dusch.

Anledningen till detta är att jag firar att Evve åter är i nattjänst för en stund.
Det är så härligt,!
Lite spökhistorier, mystiska ljud och dov, lugnande stämning.
Hela pensionärshemmet riktigt pustar ut, tar igen sig efter dagen och laddar för nästkommande.
Det är magiskt, man kan nästan ta på stämningen många gånger och att tassa runt i mörker på tå för att lyssna till djup sömn i var lägenhet... Ja det är något speciellt med det.
På något sätt så njuter jag som mest när detta inträffar.
Då menar jag varje gång nattjobb infaller.
För min del tankar jag själen med alla människors sinnesstämningar.
Och det är så vackert. Att stå i dörren och se en gammal människa som för en stund slipper krämpor, problem och se sig själva i spegeln med vetskapen att man aldrig kommer bli bättre eller yngre och för var dag som går behöva hjälp med att få på sig sin deodorant.
Ja dom andas tungt, lugnande och snarkar till någon gång omsänder, räddade av drömmens fantastiska värld där jag inte behövs som extra hand utan den efterlängtade situationen att vara sin egen herre är triumfen.
Många som jag jobbar med har förlorat sin andra hälft och så länge styrkan finns att ta hand om sig själv finns det i dessa människor fortfarande ett mål och en mening med allt.
Jobba och kämpa för att nästa vecka också kunna ta på sig en vanlig stickad kofta till exempel.

I mitt jobb händer det också att det larmar till på nattkvisten och man möts av våta, röda ögon när man kommer in.
Som ung upplever jag många gånger svårigheter i att bemöta dessa ögon.
Det är i regel 50/50 om man gör nytta eller ej.
Vissa tycker att flickebarnet som står i dörren har hela livet framför sig, knappt ens upplevt det och liten ynka livserfarenhet i bagaget... Ja hur ska då någonsin någon som jag kunna förstå smärtan i att förlora sin kärlek på livets höst?
Känslan av att känna sig värdelös som inte ens kan borsta egna tänder?
Slåss mot konstant smärta, värk och stelhet i varje millimeter av muskelmassa och leder?
Samtidigt som min närhet andra gånger är allt som behövs.
Inte ens ord är nödvändiga till och från.
Kanske för att orden inte finns för att rättvist måla känslan eller sorgen, och andra stunder kanske för att tystnaden säger allt som någonsin behövts för aktuell situation.

Många gånger väljer jag därför att bara stryka "min pensionär" i pannan och över håret, sätta mig på sängkanten och nynna eller tyst sjunga någon visa.
Att sedan säga godnatt och titta människan i ögonen för att bli bemött med tacksam blick, det är dessa stunder som åtminstonde jag förstår vad det är med mitt jobb som är så oerhört beroendeframkallande, enkelt, vackert och fantastiskt.
Att andra gånger stå i dörren till ett sovrum och låta sig svepas med av känslan från en stilla aura eller ljudet från lugna andetag, ja det är lika magiskt.
Detta är vad som för min del aldrig heller kan förklaras, efter att man upplevt det så är tystnaden just det enda som starkast kan tala om för någon hur euforiskt det målar ens egna liv för en stund...

Åh herregud vad jag är hungrig.
Dags att börja fira!

BON APPÉTIT!