Break thru!

Hej Kompis!

Vilket tragiskt leende du har!
Och så hängig du ser ut.
Trötta ögon.
Sorgsna ögon.
Sömnbiten för övrigt av de få timmar natten erbjuder att blunda till.
Och förresten borde du gå ner i vikt.

Alla känner vi nog igen den spegelbilden och tankesättet.

Nästa dag är den första lik, men nu kläs vålnaden med ett leende.
Så himlalikt vackert, ett leende som stannar tiden.
Detta upprepar jag gång efter gång tills jag i tristess går med på att tro det.
Letar i garderoben efter hyffsat tjusiga kläder.
Jävlar vad snyggt de satt! Midjan ser mindre ut, rumpan lagom ätbar, hållningen perfecto för att inte tala om håret idag!

Tar dagens första kopp kaffe som stadig frukost, klockan är 11.30, går sedan förbi spegeln igen och inser vilken lögn jag lever i.

Någonstans i livet kommer vi till ett vägskäl då vi tvingas välja om vi skall ge upp eller kämpa för en ljusare framtid.
Någon som känner igen sig så här långt?
Uppenbarligen halkade jag någonstans in på alternativ nummer två, hur fasen nu det gick till.
Härligt är det i vart fall.

Idag avverkade jag första dagen på min praktik.
En otroligt inspirerande dag som kommer förändra mitt liv för all framtid.
Sakta men säkert hittar man alltid en väg åter till livet och mitt under den resan tillbaka (Som kan vara svårt att hitta efter en tärande arbetslöshet) så inser man att alla motgångar i närmaste dåtiden nu gör mig värd vackrare steg mot framtiden!

Vilken tjusning livet är.
Så snuskigt logiskt egentligen...
En motgång uppvägs av en medgång.
Balans är ett nyckelord.

Länge leve livet.

Natti natti