Inkvarterad i mitt hjärtas hem

Fortfarande har jag inte begripit att jag är hemma, i Skellefteå, på samma ställe som jag spenderat största delen av mitt liv.
Jag gick omkring på en parkering vid lunchtid i Skellefteå i går, andades och blundade.
Anammade i de sekunderna alla influenser jag kan hitta i skellefteåsyret jag drog in.
Kände värmen i mitt hjärta, lyckan i min själ och tårar fyllde mina gröna.
Jag öppnade sedan ögonen och såg mig omkring.
Samma sak som jag skådade från mitt fönster i Enköping utanför på parkeringen såg jag här.
Människor som passerade, ibland med en kasse eller två och i vissa fall ingen.
Några var stressade, andra skrattade och nån mamma höll sitt barn i handen och pekade på en mås.
Äntligen känner jag mig hel igen, aldrig ska jag behöva leva med en klump i magen att jag snart ska åka.
Aldrig ska jag behöva skiljas från mitt Skellefteå igen, Jag vet visserligen med mig att jag kommer flytta härifrån och inte bli kvar för alltid, men jag njuter för var sekund av att jag tagit ett stopp i skellefteå för en tid, på livets resa och det är mirakulöst.

När kosan styrdes mot nordligare breddgrader hade jag en hund som tyckte livet var jobbigt.
Filippa satt på helspänn alla mil så jobb för hennes del lär det inte bli på ett par dagar.
Lilla svarta faran däremot sov näst intill hela vägen.
Ska tina upp lite rapphöna här i dagarna så nått blir gjort.
Tjejerna hade stenkoll på att matte packade ner en sån nämligen... :-)
Men innan äventyr med rapphöna erbjuds så ska vi jobba med dummie en sväng, förhoppningsvis kan man ta med den lilla redan imorgon ut i skogarna!

Nu så väntar överraskning för min mor, duktiga döttrar som jag och syster är kommer vi se till att hon kommer hem till ett ställe som luktar ajax och i köket står en inköpt platta öl för mysiga kvällar och kanske lite bastu.

Fast måste poängtera... Trots min överväldiga lycka över att äntligen vara hemma saknar jag mina knaspottor i Enköping.
Vad ska jag nu göra om dagarna när impulsiva hundgårdsbesök, handlingar, tjejsnack och framförallt alla fika man gör inte längre är en självklarhet?

Sanningshalten i att medaljen faktiskt har en baksida erkänner jag långsamt att den blir högre och högre.
Inget är vackrare i mitt lilla liv än att jag nu är hemma, men priset jag betalar...
Gör att det rödaste blod blig grått när rosens taggar snuddat en.
Jag saknar er allihopa som gör Enköping till vad det är för mig!

Vi hörs snart när jag kommer ner!!!