Giv vakt!

På bild! Gårdagens stjärna som med en tjusig mössa och 7 hakor lärde sig salut.
Jag har alltid levt en liten okomplicerad bubbla då man gör som man ser på tv.
Inte gradantal och lutning på armbågen för att sedan hålla koll på handen och tummen som inte får synas, fötterna ställs på ett speciellt sett och sedan hållningen....
What da crap?
Och jag som vanlig dödlig ska alltså klara av allt det där? SAMTIDIGT?!
Okej, jag hör hur killarna tänker att tjejer ska ha simultankapacitet... Men hoppa från balkongen grabbar, för så är nödvändigtvis inte fallet!
För övrigt kan jag inte påstå att jag känner mig ensam när det kommer till att inte kunna göra flera saker samtidigt.
Tänk dig ett scenario där du sitter på bussen en fredagsem och femtonåringen i sätet framför svarar i mobilen.
Under samtalet berättar hon om alla förväntningar inför kvällens feta, våta fest som komma skall.
Där är ytterligare ett bevis på att ett flertal tjejer inte ens kan tänka OCH prata samtidigt....
Måste krasst bekänna att scenariona är extremt många när tjejer överlag inte kan tänka och babbla samtidigt.
Och förresten, när det kommer till att tänka!
Idag slog det mig vilka underbara människor jag känner och har i mitt liv, något som värdesätts ofta.
Jag läste för en tid sedan om en människa som skrev om sin vän och jag berördes.
Tänk att få vara den människan någon gång, som så illa behövs med bara sin närvaro?
Jag vet, när jag är hängig på energi-fronten, att det räcker med att rätt människa är nära mig för att jag ska må bra.
Inga ord behövs, bara att ha någon där...
Och att då läsa hur mycket detta kan betyda för andra är... så oerhört vackert när känslan är klädd i ärliga ord.
Jag avundas människor som står för att det är helt okej att man är åt helvete en period i livet, jag avundas också människor som med styrka kan se tillbaka på den temporära svagheten och på något jävla vänster vända detta till en triumf.
Triumf på så sätt att man lär sig nya saker och vinner styrka och känner tro i kommande situationer eller bara som människa.
Helt otroligt.
I alla fall, när man med egna ögon följer några människors berättelse om det ovärdeliga i deras människors existens känner jag att man själv är lite smått risig på att faktiskt tala om hur mycket någon betyder.
Jag vill med det säga;
Att oavsett ifall jag tiggt till mig lite kaffe, eller är bekymrad, eller väldigt ledsen i smyg och försöker skratta så lyckas ni som känner mig, få mig att må bra!
Ingen tycker om att inte känna sig värdefull och de människor som jag delar mitt liv med, i stort och smått, är hörnstenar som jag är så beroende av.
Ni är dom som gör mitt liv unikt och mitt välbefinnande exemplariskt!

Visst är det fantastiskt att så "lite" kan betyda så mycket?
En enorm sanning ligger det minsann i, när folk säger; "Det bästa i livet är gratis."
Jag kan nog inte hålla med mer om den saken.

Och fy fasen, snart stiga upp för att åka iväg på jaktträning.
Ingen som vill vikariera för mig??
Känner mig som den där antika, dammiga dassrullen jag skrev om i tidigare inlägg.

Men innan jag lägger mig vill jag skriva ut en sak som jag fick höra mången gång under mina tonår. Jag har en speciell person i åtanke som jag verkligen hoppas läser detta, någon som för mig betyder obeskrivligt mycket, och kanske - förhoppningsvis behöver höra detta.

"... Jag önskar att du med mina ögon kunde se dig,
att du fick förstå vad ditt värde är för mig.
Att du skulle få klarhet i betydelsen att känna någon som du,
att du skulle få känna den styrka jag tack vare dig känner nu...

Jag önskar att ditt leende skulle ligga dig närmre till hand,
än de tårar som för din lycka just nu sätter band.
Jag vet att du har styrkan till vad som än krävs,
oavsett tårar är inte du den typen som enkelt kvävs...

Jag önskar jag kunde trolla och allt tråkigt vore glömt,
Jag önskar allt ditt tråkiga, vore en miserabel dröm jag glömmer just efter jag drömt."

Natti natti!