... Optimism fast tvärt om...

Åh, vaknade imorse och såg att mitt numera geggiga brännmärke var rödflammigt.
Rätt läckert och bildskönt att titta på (Gillar rött) men kan tänka mig att ett halvslafsigt brännmärke inte ska innehålla blodbubblor i miniformat och över hela brännmärket??
Det kliade i vart fall så in i bombens.

Förrutom det så måste jag nämna någonting positiv innan jag skriver vidare.
TJOHOO!! MIN UNGTIK HAR KOMMIT I TROTS!!! DET BÄSTA SOM FINNS!
(För de läsare som hört hunden och kattens dagbok på Rix, ja dom vet hur rösten föreställs när man läser upp detta)
Har väntat en smärre evighet på detta.
Hittills har allting egentligen vart en dans på rosor med en hund då allting fungerar.
Det är visserligen skönt, men den människa som skaffar hund och inte ser fram emot kommande problemlösningar - har nog inte alla bestick i lådan.
Eller om jag skriver så här;
Den människa som inser att det var mer jobb med denna byracka än jag väntat mig och i det fallet... Gör något intressant/spännande eller roligt av det!
Finns inte detta är det nog lika bra att ringa nödslakt.
För matte eller husse vill säga ;-)
Hur som helst, min lilla tiks trots kommer med stormsteg.
Från en dag till en annan så lyssnar hon inte ett skit. Tittar inte, kör sitt race helt enkelt.
Vem fasen behöver en matte som står i skogsbrynet och viftar och skriker???
Skönt va?!!! Äntligen börjar det vara något att jobba med.

Andra typer av problemlösningar hittar vi inom oss själva.
Jag hörde för en tid sedan, sorgen är vad som gör djupet i glädjen.
Har aldrig förr vart så tacksam över att ha lite problem.
På tal om lite problem så strulade saker och ting till sig lite onödigt mycket för ett tag sen.
Jag höll på att bli utan kattvakt.
Varför jag nu skriver detta är pga att jag även spenderat detta ämne till att fundera kring under dagen.
Min älskade mintkväka ställde upp (Som vanligt...) Om inte den människan eller hennes familj för den delen, och även juck-bamse ;-) skulle finnas så skulle nog inte jag fungera som jag gör.
Lite handikappad nummer mässigt och passa-tider mässigt får jag lov att erkänna att jag är... Eller mycket :S
Men kontentan är att jag kommer nog aldrig att kunna få er förstå hur otroligt värdefulla ni är.
Inte bara för att ni räddat mig med katter osv, men även inne i hjärtat.
Hur mycket ni betyder, hur ovärdeligt det är och hur tacksam jag faktiskt är över att ni finns!

Min mormor sa till mig som liten;
Man kan aldrig överösa riktiga vänner med förmycket beröm.
På alla nivåer.
Man ska också vara rädd om de vänner som står där när storm yr och alla andra verkat ha gått upp i rök.
Men speciellt... De vänner som med sin närvaro kan ge större kvalitet åt ens eget liv, än alla pengar i världen.
Därför att, för pengar kan man inte köpa det inre värdet eller lyckan i en sådan eller sådana människor.
Alltså, det ovärdeliga och när det gäller fysiska ting - affektionsvärdet.
Price less.

Carpe diem! (Eller för den delen... Carpe kvällus!)