Panicmode light

... Jag måste....
... och måste även det...
... och det...

Just det ja! Så ser mitt liv ut.
För stunden är det väl hundarna som är problemet.
För aldrig är det väl jag som förare heller?!
Jag menar, intresse för fågel exempelvis måste ju definitivt vara något som jag tränat in, jag som har springer spaniel!
Därav ett makalöst, suveränt resultat! Eller hur??
Eller så inte och precis DÄR kommer min "suuuck" in.
Det är nog på följande vis;

PROBLEM:

Matte börjar inse SMÅTT vad som krävs och vetskapen om att hunden antingen kan och jag måste lära mig eller att anpassad träning i små doser ger resultat, är smärre knäckande.
Knäckande på ett sånt sätt att jag gärna kryper ner i soffan med hunden och kelar i hopp om att dagen efter gå ut på plan och prestera mästerverk, framför att slänga hundburen i hunden och koppel på det för att sedan köra iväg till skogen och kasta katten som apport! (Det är super, den har ju nio liv! ;-)
Nej vänta, så var det ju inte. Kan för guds skull inte sätta koppel på hundburen!
Men för att hålla någorlunda nivå på detta vill jag påstå att man emellanåt är lat och lite naiv samt att okunskap håller en tillbaka och därmed inte till fullo nyttjar det sunda förnuftet.
Jag är dessutom duktig på att ibland glömma bort att ha kul på vägen...
Tur att hundarna påminner en!
Tror inte det är så svårt att få hunden som man vill ha den, det gäller bara att ha nära till värmen inom, nära till skratt och ta till en gnutta allvar mellan varven.

... Och på tal om ingenting...
Var förövrigt iväg på fiskeäventyr i lördags så jag börjar med bilder från då.
Första visar Filippa som snällt höll koll på precis alla femtioelva fiskare, vars dom stog, vad dom sa, vad dom gjorde och antalet uppdragna fiskar! (Ger mig fan på att hon höll räkning!)



Förrutom den svartvita Filippa (Som faktiskt ser skötsam ut...) hade jag även med mig charmtrollet (HOST!!) Winni som prövade två gånger att rymma.
Första gången för att halsbandet gett efter lite och andra gången för att hon komplett hade sönder det!
Varför sitta vid ett träd fast i ett halsband av andra sortering (Uppenbarligen, mutter) När man kan leva livet i backen eller ofreda fiskegrannarna!
Här är lilla bus:
Söt va?
Men efter fiskeäventyret var fröken måttligt trött i mössan och bara råkade smälla av i farten på en leksak... Det händer även det ibland...Sedan var det lugnt fram tills Tisdagen då kosan bar av mot Flen för FART-test.
Ett arbetstest för fågelhundar alltså...
Här ser ni en lugnt och sansad hund som sitter fint och lugnt...
Nej fan, fel kort :-O
Det var visst den mer ärliga varianten av Winni!
Full fräs i ett av momenten i testen. Livet har väl aldrig vart bättre??


Nedan; Matte Light och Busmonster koncentrerade! (Samtidigt?! Kan inte vara möjligt...)

Tar mig friheten att lägga upp en bild från en kullsyster till Winni från samma moment som "flaxöra gigant" andra bilden ovanför.
Slående likhet va? Tycker farten fångats bättre på båda bilderna än kvalitéten på bilden under..
Söt som socker kan jag meddela att damen under här, är!!!

... Och denna bild avslöjar min egen huvudsysselsättning under resterande dags ekipage.
Var måttligt trött de sista två hundarna som gick, men kan inte påstå att man höll på att somna för det heller.
Hur kommer det sig?
Gäspa gäspa men ingen egentlig trötthet?!!
En människa kanske inte måste vara specialistläkare för att begripa det, men jag hör då med all säkerhet inte till den kategorin människor smarta människor.
Är nog snarare (För stunden efter en heldag i Flen) IQ=badboll med en hastighet av snigel.
Ärligt värre.

Åh, ge mig en smäll någon - nog om hundar nu.
Jag har många gånger under livet, eller åtminstonde sedan mobiltelefon införskaffades, hört att snabbheten i svar av sms inte är den snabbaste eller bäst utvecklade sidan hos mig som människa.
Hur som helst, jag har ikväll kommit på varför det är så in åt skogens bra att man känner någon som inte är "sms-snabb".
När jag får "klagomål" att jag inte är snabb nog att svara (dvs, en ram av ca 2 dygn...) så är det nämligen som så...
... Att människor omkring borde vara jäkligt glada över harmonin i livet! Förrutom att dom känner mig då... För irriterar det faktum att jag inte är snabb nog att svara, har man inte större problem som tar energi och lägger den då på petitesser som exemplet ovan.
Är inte det hur härligt som helst?!
För min del kändes det som en lampa tändes i skallen när jag kom på detta.
Jag tar absolut inte åt mig eftersom jag känner till iaf den bristen hos mig själv och jag vet att "mina" människor är rejält inkörda, men gör jag egentligen inte dom som reagerar, en tjänst???
För att ingen av er jag känner ska ta åt sig (Eftersom jag inte vill vara sarkastisk på något sätt!) kan jag faktiskt säga att jag många gånger, när man irriterar sig på småsaker, känner en enorm lättnad att livet inte är värre än det är när man lägger energin man har, på småsaker.
Man kanske använder det tänket som en undanflykt visserligen, men är fallet så kan man inte gömma sig bakom egna skapade "lögner" om att livet är lätt, hur länge som helst.
Det jävligaste, genom hela livet, är väl möjligtvis att verkligheten och sanningen så småningom kommer ifatt en.

Ja, jag kanske har konstiga metoder rörande analys av mitt eget känsloliv... Och möjligtvis alla andra som jag brutalt drar över en kam...
Men så vill jag ha det och på det sättet tänker man gentemot andra.
Hjärnans makt!

.. Och för att avsluta med lite kloka ord väljer jag detta, som en nära vän sagt och som inte har ett dugg med ovanstående att göra;

"Kvinnans list övergår mannens förstånd...
MEN (!) kvinnans list övergår när mannen får stånd!"

Jag vet inte om man som tjej kan försvara det med något i stil med...
Att varje kvinna är ett luder - i rätt mans händer??
För ingen kan väl neka till att det måste vara sant på något sätt?
Sexualitet är trots allt lika naturligt som instinkten att överleva...

Nä fasen! Tyst på mig! Nog om "klokheter"! :-)
Nu väntar sängen för min del och jag ska snusa som en gris på kudden...
Natti natt