Så härligt...

... Det är att vara annorlunda.
Med facit i hand för alla år fram tills detta har jag aldrig riktigt kännt mig som den människa som passar in. Det har hänt, men det är ingenting som jag kan ge ett spontant exempel på.
Detta känsloläge är en räddning för somliga och ett fall för andra, på gott och ont alltså.
För min del så är det nog största anledningen till att jag lever ett fantastiskt roligt liv.
Vad som fick mig att spekulera i detta är nämligen en incident jag var med om för dryga timmen sedan.
Jag skulle skotta uppfart och parkeringsplats här hos min mor.
Under skottningen hade jag inga vantar vilket innebar att jag svor som en borstbindare över att jag frös så gud förbannat mycket om fingrarna.
Jag hade även hål i skorna vilket ledde till att jag frös om mina BLÖTA fötter, också en strålande anledning till att svära som en idiot.
Toppen blev när jag tänkte "nå ja, jag får acceptera att det är mest synd om mig i hela världen och ont i ryggen känns det som att jag håller på att få också, allah dammit." och under tiden skickar lasset snö över mina egna fötter!
Sekunden efter visste jag inte om jag skulle skratta eller gråta för att sedan hamna i ett läge av hysteriskt gapskratt.
Detta var alltså så roligt att jag nästan kissade på mig!
Ironin i att jag tyckte det var eländigt att frysa lite om fingertopparna och ha nått litet hål i mina antika skor... När jag egentligen borde förstått att om jag begravde fötterna i snö så är det det vidrigaste tänkbara scenariot!

Innan skottningen tittade jag och Doglas in hos Mr R, Doglas blev lite kär i honom så jag antar att hans nya namn efter min klippning på honom passar in - BögDoglas.
Det var min kära mors idé... Vilken bekräftelse på ett totalt misslyckande va? Haha!
I alla fall, hemma hos Mr R fick Dogge sitta i soffan. En lyx han näst intill aldrig vart med om, snacka om fulländad lycka.
Snudd på att det bara var att åka hem och dö sen för han har avklarat allt trevligt i sitt liv!
Efter Mr R drog vi vidare till min egna lilla skyddsängel i månt och mycket - min mormor.
Hon och "Moffe" hade tydligen förlovningsdag så på hennes bord fanns att skåda ett enormt fång med stora, blodröda rosor som var så vackra och ståtliga att klockorna stannade för någon stund.
Det finns något i "gammal" kärlek som har hållit länge som jag inte kan låta bli att bli berörd av.
Är det inte vackert och magiskt att så gott som vid 70 års ålder fortfarande uppvaktas och höra hur speciell och underbar man är och fortfarande i detta nu älskas som den kvinna mannen föll för 23 år tidigare.
Wow säger jag bara, det bästa i livet är gratis hävdar jag.
Är inte långlivad, ren kärlek något som gör en till den rikaste i världen??